0,01

När världen faller över en. När man inte inser varför människan byggt upp världen som den är.
Helt ärligt, det har bara varit för mycket. Eller för lite. För mycket meningslös crap och för lite substans.
Tv:n attackerar och datorn håller en i sitt grepp. Köket svämmar över och var börjar man igen? Minns inte.

Äh...februariblues? Vafan vet jag.
Det jag däremot kan räkna ut är att den mängd info våra hjärnor tvingas konsumera var dag är SKADLIG.
Den delar mig. Slår sönder mig.

Jag är inte gjord för nu.
Jag ska bli gammal tidigt. Göra saker som old people gör. Gömma mig på landet och peta i rabatten. Glädjas över potatis.
Producera kids. Ja, det ska jag. 10 barn. Ha förkläde. Göra bullar som kidsen gillar.

När kraften kommer åter ska jag sanera min lägenhet. Sanera den från skit och typ gömma tv:n. Inte ha den på dygnet runt som ett dåligt jävla soundtrack. Det dödar mig. Ändå vevar man vidare..

Nästa grej jag tar mig an ska inte ha möjlighet att framkalla dåligt samvete. Inte lovely ångest. Ingenting.
Jag ska vara mammaledig resten av livet och bli pysseltant. Pyssla på egna villkor lixom. Inte med piskan i ryggen.
Äh..jag svamlar. No kids yet.
Men visst måste det finnas alternativ?