Allt känns så maniskt. Att verkligen dyka in i saker utan flytväst (alltså, nä, man ska inte dyka med flytväst heller..men..ja..) Jag dyker alltid. Kan inte göra något "normalt".
Faller in i babyperioder där allt som finns är viljan att ha en bebis.
Viljan att vara den där coola morsan som Ann i det finfina programmet Söderlund/Bie typ. Köra på, för allt fixar sig. Rörigt och snurrigt, men med en jävla massa kärlek.
Det programmet var bra, för syftet verkade vara att dra ner på alla jobbiga pretantioner och bara ..lixom.."det grejjar sig"..
Alla andra program föder bara tusen ångestkänslor inför att man aldrig kommer bli sådära strukturerad och planerande.
Jag har ingen vilja av att bli det heller. Ordningsam. Ordentlig eller varför inte använda det jobbiga ordet "vuxen".
Jag kommer alltid vara såhär, fast kanske lite modifierad, så varför vänta? Vad vänta på?
Ja, jag är manisk och sjuk. Sitter timmar och läser på internet om förlossningsberättelser och ägglossning.
Börjar snart tjuta, vafan.
(Sedan kommer alla tankar om allt man aldrig mer kan göra om man har en bebbe, och då blir jag förvirrad igen. För gör jag de grejjerna nu...?)
Bild på Ann med fin gravmage
4 kommentarer:
Jag hittad hit :D
Hos mig föder för mkt struktur ångest. Och för lite också.
Måste hitta mellanläget. Letar och letar varje dag...
mycket man får avstå med barn, men ohyggligt mycket man får istället. men risk att låta klyschig :P
annie - bra :-)
ja..visst letar man...
linda - tror dig :-) alla de där patetiska sakerna man trodde man skulle förlora..måste ju te sig ganska små när man väl sitter där med bebbe..
ja, men jag fattar helt och hållet tänket. Det ÄR ju faktiskt en del av dom där små sakerna man saknar. Hatar när nyblivna föräldrar förkunnar att icke-föräldrar lever menlösa liv och inte vet vad dom går miste om. Allt har sin charm. Och sin tid :)
Skicka en kommentar