...

Det som börjar som oro, övergår till ångest för att senare sluta i ovälkommen panik. Blod, svett och tårar.
Samma varje natt sedan det onda. Sedan bortgången.
Det som är hanterbar ledsamhet, som dessutom är förståelig, snurrar till ogripbara, ostoppbara fröken Ångest.
Jag orkar inte gråta när natten blivit morgon mer. Jag har inte råd att förlora ögonen till tårar som bringar total jävla oförmåga att vistas någon annanstans än i sängen..på väggen..på golvet..När allt jag behöver är sundhet och klara syner inför det som komma skall.
Jag orkar inte vara rädd. Rädslan för morgonen och dess svarta känslor, gör att jag försöker förlänga natten genom att kämpa kvar i denna bubbla. Vilket i sig är en paradox..
Det som lyfter mig är kanske att jag fortfarande ser detta nya år som då det vänder. Jag ser synen av mig själv i en annan känsla. I en annan dag. Jag har inte sett det så klart innan, och det tolkar jag som sunt.
Men jag orkar inte övergången nu. Inte det som krävs för att jag ska krossa det som är mellan mig och en verklighet. Jag orkar inte psyk, jag orkar inte folk. Och jag vägrar sömn trots att min kropp skriker efter ro.