Fastnade i mig själv inatt. Medveten med oförmögen att röra mig. Oförmögen att ens vicka lite på ena foten så att X skulle vakna och säga att allt var ok. Efter vad som kändes som en evighet, lyckades jag pipa fram ett litet gnyende ljud och få den uppmärksamhet som krävdes för att landa. För att återkomma till min kropp. Min första tanke var en närståendes bortgång, men det slog jag bort. I fullt medvetet tillstånd var jag fången. Det började egentligen med att jag såg mig själv stå i mitt fönster och se alla andra fönster, alla tomma fönster..helt svarta. Inte en själ. Ensam. Sen: panik. Paralyserad men vaken. Jag försökte verkligen röra mig.
Ska härmed återgå till hälsosamt leverne inklusive typ johannesört samt diverse téer istället för dum medicin. Jag vill ju inte komma i de tillstånden..
2 kommentarer:
Sömnparalys är läskigt. Speciellt om man som jag är lite konstig i huvudet. Fast numera behöver jag förstås inte ens hamna i sömnparalys för att tro att det är nån i mitt rum som vill mig illa. Härligt att vara störd.. ehh.. :S
Så hette det ja :-)
Jupp, visst e livet underbart..
Skicka en kommentar